Trött i knoppen. Lillskrutten har drabbats av dagisbaciller. Kvällskursen har börjat. Funderar på en stor utmaning som jag troligtvis kommer att tacka ja till. Vaknade upp på vägen till jobbet. Stannade till och njöt av Stockholm. Det är en fin stad.

Sedan några dagar har jag Spotify i telefonen. Bättre sent än aldrig om man säger så. Nu kan jag lyssna på all musik som finns. Typ. Och det är ju ett problem. Möjligheterna är oändliga och jag blir villrådig och kan inte komma på en enda låg jag vill lyssna på.

Igår fick jag tips om Joshua Radin. Gillar.
Vad lyssnar du på?

Detta inlägg skulle kunna handla om att jag är frustrerad över att dagis är stängt imorgon. Eller om att vi idag äntligen skaffat Spotify Premium så att jag kan lyssna på musik i mobilen. Eller att jag äntligen tagit bort bandaget på knät. Eller att jag gjort en frukt- och nötmix till mellanmål att ha med i väskan. Eller att jag börjar skolan nästa vecka och att jag vuxet nog redan börjat läsa litteraturen. Men jag låter bli.

Istället tänker jag berätta om pappas sambo som iscensatt en tanke hon burit på. Otroligt inspirerande. I helgen har hon sett till att folket i min småländska hemort gått man ur huse för att besöka Folkets park. Genom sponsorer, lotterier, försäljning av kaffe, våfflor, kalendrar med mera samt stor gala med dans på kvällen har hon samlat ihop cirka 250 000 kr till förmån för bröstcancerforskningen! Grymt Angela! Du påminner oss om att tanken lite oftare borde sluta i handling.

Här finns en liten intervju som Radio Kronoberg gjort.

Titta den blommar om! Det har typ aldrig hänt mig förut. Jag köper växter med blommor på, strax därefter vissnar blommorna. Sedan har jag en grön växt ett tag innan jag ger upp och byter ut den mot en ny med blommor på. Stort!

Minsann! Idag slog jag på stort och cyklade sju minuter på gymnet. Det var hela överväldigande två minuter mer än jag gjorde hos sjukgymnasten i tisdags. På söndag ska jag kämpa i hela 9 långa minuters enligt planen. Det går framåt, det känns bra. Målet är att kunna jogga om tre månader. Jag tror inte det är omöjligt

Det står på pappret att jag ska böja knät så mycket jag kan 3 x 20 gånger. Igår gjorde jag 3 innan det svartnade för ögonen. Idag har jag gjort 10 och det är ju utan tvekan en dunderbedrift. Snart springer jag igen. Typ…

När jag inte gör mina övningar sitter jag mest framför teven med benet på tre kuddar med stickning i händerna. Mamma är här och busar med Algot. Tack gode gud för det!

Den stora fågeln har fått en fru. En tjock och kort en. Blek är hon också jämfört med sin snubbe men det ser man inte på bilden.

Den femte bröllopsdagspresenten blev i trä som sig bör. Nästa år firar vi sockerbröllop. Då blir det tårta.

Sådärja. Det visade sig gå lätt som en plätt. Jag antar att det är lite som med att föda barn. En jävla massa ångest innan förlossningen, för att sedan mitt i alltihopa inse att det värsta är inte nu utan det kommer efteråt. I detta fallet börjar det jobbiga när värktabletterna tagit slut och rehabiliteringen satt igång.

Själva operationen gick bra. Jag fann mod någonstans och valde lokalbedövning framför att sövas. Jag tittade till och med på hela operationen i teveskärmen. Man hittade lite tokigheter på korsbandet som man fixade till. Skönt att de hittade felet.

Nu är det soffläge. Soffbordet är belamrat med böcker, tidningar, godis och värktabletter. (Synd att jag inte kunde hämta min IKEA-katalog på pressträffen jag var inbjuden till imorse. En färsk IKEA-katalog hade varit som barndomens Kalletidning när man var sjuk.)

Håll tummarna för att läkaren läser rätt journal och opererar rätt knä idag! Förra gången jag var här var han fel ute, men då var jag inte sövd och kunde tala om det för honom…

Alla säger att det kommer att gå bra. Att det inte finns någon anledning att vara rädd. Det är ju inte en hjärttransplantation. Men jag är skitskraj. Imorgon opererar jag korsbandet i vänster knä. Jag är skitskraj för flera saker. Att sövas, att inte sövas, att de skär i fel knä, att knät inte går att laga, att det kommer göra sablans ont, den långa rehabiliteringen, att klara av nästa veckas vardag med krävande 2-åring som inte kan förstå att mamma har ont, mest av allt att jag kommer att få leva med smärtan resten av livet. Skitskraj. Men det blir säkert bra.

Nu ska jag skrubba bort all solbränna. Ta fram en ny pyjamas och krypa ner i nybäddad säng.

Här står jag på en perrong och fotograferar mitt nyköpta garn. Vad annars göra när man väntar på försenade tåg för att inte bli sönderstressad av tanken att komma fram till dagis efter att de stängt?! Garnet hoppas jag blir en snygg tubhalsduk. En dyr sådan.